fredag 12 november 2010

Blogguppgift B, Pressetik

Min väckarklocka ringde klockan sju på söndagsmorgonen. Jag var trött och dåsig efter en lite för lång och lite för rolig fest kvällen innan. Men jag pallrade mig upp och drog på mig kläderna. Jag gick utanför dörren och började min 15 minuters promenad till jobbet. Jag lyssnade på nyheterna på vägen, där det rapporterades att ytterligare en person i Malmö blivit beskjuten under natten som gått. Jag blev egentligen inte särskilt förvånad. Det började sorgligt nog bli en vana att höra rapporter om nya skottlossningar runt om i Malmö och jag kom på mig själv med att snarare ha blivit förvånad om det inte hade varit något skjutande under natten. Jag kände dock obehaget smyga sig på. Det där numera välbekanta obehaget, som följt mig och alla andra Malmöbor den senaste tiden. Det som gjort att många av mina vänner, på grund av hur de ser ut, inte vågat gå ut av rädsla för att bli beskjutna. Jag har själv inte känt mig särskilt utsatt. Mitt obehag har funnits där, men har förmodligen inte varit lika starkt som många andras. Jag gick i sakta mak fram längs kanalen. Nyhetsreportern började precis tala om vädret när jag plötsligt hörde en hög smäll. Jag hoppade till och vände mig om. Tre män med gevär stod hundra meter ifrån mig, på andra sidan kanalen. 

Min första instinkt var att springa, det liksom ryckte till i min kropp. Men mitt förnuft hann ifatt mig. Det var något som inte stämde. Tre män klockan kvart över sju, en söndagsmorgon, klädda i färgglada kläder med gröna kepsar på huvudet och utrustade med långa gevär, mitt inne i Malmö. Inte skulle väl den såkallade ”nye lasermannen” stå helt öppet sådär mitt i stan och skjuta? Och dessutom, tre stycken lasermän?! Herregud, jag som trodde att det handlade om en ensam skytt! Jag tittade på kvinnan som gick jämte mig på andra sidan vägen. Hon verkade helt lugn. Männen med gevären tittade inte åt vårt håll. De tittade rakt ner i kanalen. Och de pratade och skrattade. Ett avlägset minne flöt upp till mitt medvetande. Jag hade läst en artikel för bara någon vecka sedan. Jag insåg att de färgglada männen inte var några farliga lasermän. De var skyddsjägare som höll på att skjuta av gäss.

Dålig tajming av Malmö stad att skicka ut skyddsjägare i dessa tider, vill jag påstå. Jag kunde ha fått bestående mentala men.. Skämt å sido. Jag blev uppriktigt rädd av skottet. Händelsen gav mig en slående insikt i hur mycket jag hade påverkats av skjutningarna i Malmö. Utan att jag egentligen vetat om det.

När det blev känt att en misstänkt gärningsman hade gripits tror jag att många Malmöbor sakta började andas ut. Kort efter att den första trevande, och förhållandevis skrala informationen om den misstänkte mannen släppts i media, gick plötsligt Expressen ut med både namn och bild på honom. Jag blev konfunderad. Den misstänkte hade inte ens hunnit bli häktad, och ändå hade hans identitet röjts för hela världen.

Spelreglerna för press, radio och tv menar att en person som misstänks för brott ska betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. De menar också att man noga bör överväga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada andra människor. Man bör avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.
Här talar paragraferna till viss del emot varandra. Jag menar att det är en tolkningsfråga. Allmänintresset kring Malmöskjutningarna är enormt, det finns det inga tvivel om. Men räcker det för att ge Expressen rätten att släppa namn och bild?
”Man bör överväga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada andra människor”. 
Jag vill påstå att den aktuella namnpubliceringen skadar människor. Den misstänkte har inga barn och ingen familj, så det är inte dem jag syftar på. Det är de personer som drabbats av skjutningarna som skadas, av att utredningen försvåras till följd av namnpubliceringen. Det hela gör mig irriterad. Malmöbor har levt i oro och rädsla under en längre tid, och nu finns risken att den misstänkte inte kan dömas på samtliga punkter han är åtalad för, eftersom vittnesuppgifter blir värdelösa.

Jag har dock en känsla av att min irritation över Expressens namnpublicering är helt onödig och slöseri med energi. Sidor som exempelvis Flashback, förser oss med sådan typ av information ändå. Namnet hade i vilket fall kommit fram. Jag tror dock (till försvar för min redan förbrukade energi), att namnpubliceringen inte hade gett samma effekt som den nu gjort, om den inte släppts i Expressen. Jag kan ha fel, men jag får känslan av att när det står i tidningen i större grad ger intrycket av att vara sant, än vad det hade gjort om det enbart stått på Flashback.

Ni märker att jag inte skrivit den misstänkte Malmöskyttens namn en enda gång va? Jag gjorde det först dock. Jag räknade, jag hade skrivit hans namn fem gånger. Men vid genomläsning av texten kom jag på:
”Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.” 
Bäst att inte bryta Spelreglerna redan såhär tidigt i karriären tänkte jag, och ändrade.

För att fortsätta på spåret Flashback, och övriga forum där vi alla har möjlighet att skriva om vad vi tänker och tycker, vad vi vet och vad tror att vi vet, vill jag lyfta fram de diskussionsforum som numera finns på var och varannan dagstidnings webbplats. Jag talar om de blå små länkarna under artiklarna där det står ”diskutera” som tar läsaren direkt till tyckandets gränslösa värld. I demokratins och yttrandefrihetens namn tycker jag att det är bra att diskussionsforumen finns. Det jag tycker är etiskt tveksamt är när de här typerna av diskussionsforum mer och mer utmärks av personpåhopp, förtal och namngivning.  Här borde Spelreglerna gälla i lika hög grad som i papperstidningen. Det är ju trots allt den ansvariga utgivaren som har det slutliga ansvaret för tidningen, oavsett om den är i tryckt eller digital form. Men så verkar inte vara fallet. Vad jag har förstått finns det moderatorer som sitter och tar bort sådana inlägg som, av en eller annan anledning, anses fel. Vad som anses vara fel skiljer sig mellan tidningarna, och jag frågar mig om detta är helt okej. Är det okej för en tidning, att i sin egen regi, låta sina läsare göra påhopp eller förtala andra människor? Och är det okej att moderatorerna på tidningarna sedan censurerar vissa inlägg som de anser är fel, men låter andra vara? Då kan man ju undra vad det är för slags demokrati och yttrandefrihet det handlar om. 

Klart är i alla fall att de ”nya” interaktiva medierna medför komplicerade etiska aspekter för journalistiken. De bör beaktas, tas på allvar och diskuteras, eftersom överträdelser på Internet kan göra lika stor skada som de överträdelser som sker i de traditionella medierna.

fredag 8 oktober 2010

”Den organiserade journalistiken är död”

Det menar David Altheide och Robert Snow som formulerade teorin om medielogiken. De menar att journalistik inte längre handlar om att gå ut i verkligheten, undersöka vad som sker och rapportera om det som är viktigt och intressant. Nej, numera handlar det om att försöka hitta nyheter som passar det egna medieformatet, den egna tiden och de egna villkoren för produktion, och sedan skapa journalistik av det. De menar kort sagt att journalistiken inte är förmögen att rapportera om verkligheten oberoende av mediernas inflytande.

 Medielogiken använder sig av ett antal berättartekniker för att minska informationsmängden och samtidigt fånga människors uppmärksamhet. Exempel på berättartekniker kan vara tillspetsning, konkretion, polarisering och intensifiering. Det är helt naturligt att begränsa och förenkla information, annars skulle det bli mycket svårt att över huvud taget kunna rapportera nyheter. Man menar dock att detta leder till att medier favoriserar nyheter som passar det egna formatet, och de berättartekniker som följer formatet.  Som följd skapar människor, som vill påverka nyheter, såkallade pseudohändelser. Det vill säga medvetna händelser med förhoppning att det ska uppmärksammas av medierna, eftersom det passar formatet. I veckan läste jag en artikel i Sydsvenskan som jag tycker gav ett bra exempel på en pseudohändelse. Rubriken löd ”Förbjudet brohopp” och artikeln handlade om en kille som i torsdags i snålblåsten släpade med sig en lina och hoppade bungy-jump från Öresundsbron. Att händelsen kom in i tidningen förvånar mig inte, det är en intressant och underhållande nyhet. Det som däremot förvånar mig är att Sydsvenskan, från sin internetupplaga länkar till killens privata youtube-publicering där han filmar sitt hopp. Där hänvisar journalisten till att ”en filmsnutt ligger ute på nätet som bevis”. Killen i fråga får hundratals nya tittare, hjältedyrkande facebook-grupper startar och han uttalar sig stolt om sina framtida broerövringar. Artikeln har tjänat syftet. Pseudohändelsens framgång är ett faktum. Varför lägger då Sydsvenskan ut länken på sin sida, trots att experter i artikeln fördömer händelsen eftersom den är farlig? Den enda anledningen, som jag kan se, till att de gjorde det, är just för att de kan, på grund av det format i vilket nyheten förmedlas. Och visst petar nyheten på nyfikenhetsnerven. Det är nog inte någon, som läst artikeln, som kunnat låta bli att klicka på länken. Att filmen sen är pinsamt dåligt filmad, och hur mycket artikeln i sig medför till granskande journalistik och samhällsutveckling kan ju diskuteras…

Nyheten om den brohoppande killen fick relativt liten plats i tidningen och hade förmodligen inte publicerats utanför Skånes gränser eftersom jag misstänker att den inte har särskilt stort nyhetsvärde för resten av Sverige. Björn Häger menar i sin bok Reporter, att ”ju fler av tidningens läsare som berörs av en nyhet, desto större nyhetsvärde”. Det finns alltså en anledning till att brohopparen fick avsevärt mindre utrymme än vad den nyutnämnde fredspristagaren och människorättskämpen Liu Xiaobo fick i Sydsvenskan samma dag. Strömbäck talar i sin bok Makt, Medier och Samhälle om att det finns två styrfält kopplade till nyhetsurval. Intresse som styrfält där publikens efterfrågan står i centrum, och om vikt som styrfält, där det handlar om vad publiken bör ta del av. I fallet med brohopparen får jag anta att det inte fanns särskilt mycket vikt i att publicera artikeln, utan att det här snarare är intresset som styr. Syftet med artikeln, annat än att underhålla, kan därför ifrågasättas. I fredspristagarens artikel däremot, är det vikt och intresse som styr. Vilket gör att den anses ha större nyhetsvärde. Kanske ska vi vara glada att viktiga händelser många gånger också är intressanta och att kriterierna för nyhetsvärdering fortfarande gör att fredspristagare får större utrymme än brohoppare. 

Vill du läsa artiklarna jag skrivit om? Kolla här:

Källor till inlägget:
Björn Häger. Reporter, en grundbok i journalistikJesper Strömbäck. Makt, medier och samhälle